“Ibland är det lättast att inte se”

Ibland ser man saker man önskar man aldrig sett. Som när du, på apoteket, såg din kollega leta efter det läkemedel hon skulle expediera.

Du såg att hon fann läkemedlet på lagerhyllan bredvid kylskåpet. I ögonvrån såg du henne stanna upp, titta till, och sedan plocka läkemedlet, iordningsställa och expediera.

När kunden gått gick kollegan till lagerhyllan och plockade in resterande förpackningar i kylskåpet.

Läkemedlet hade felförvarats, i rumstemperatur istället för i kylskåp, sedan senaste leveransen, vilken var för fyra dagar sedan.

Läkemedlet tål förvaring i rumstemperatur i max 24 timmar. Det är ett mycket dyrt läkemedel och ni hade tre förpackningar kvar, vilka alltså placerades i kylskåpet.

Du konstaterar att kollegan expedierat ett läkemedel vars effekt genom den felaktiga förvaringen var tveksam.

Kunden fick därmed högst sannolikt en bristfällig behandling av sin sjukdom.

Det finns säkert flera förklaringar till varför kollegan gjorde på detta sätt. Det var ett dyrt läkemedel och kollegan råkar också vara din chef och som chef har hon ett ansvar för apotekets ekonomi.

Destruktion av samtliga förpackningar skulle kostat apoteket mycket pengar.

Det kan som chef upplevas svårt att balansera upprätthållandet av god kvalitet mot kraven på lönsamhet för apoteket.

Den första etiska riktlinjen för farmaceuter säger: Farmaceuten har individens hälsa och välbefinnande som främsta mål.

För många farmaceuter som ser en sådan expedition och hantering av läkemedel, finns det inget att välja på.

Man har en tydlig uppfattning om vad som är professionellt agerande och god etik, som inte stämmer med det som du konstaterat.

Det kanske är självklart för dig att ifrågasätta vad du precis bevittnat och kräva att kunden kontaktas för expedition av nytt och korrekt förvarat läkemedel, och dessutom att destruktion av kvarvarande läkemedel genomförs.

Men vad händer om chefen inte går med på att förändra det som precis gjorts? Du kanske då väljer att gå vidare och diskutera med läkemedelsansvarig. Men du kanske själv är läkemedelsansvarig? Eller chefen?

Kontaktar du någon övergripande kvalitetsansvarig för stöd? Eller struntar du i din chefs uppfattning och ringer kunden och säger att det blivit fel vid expeditionen? Och korrigerar på eget initiativ expeditionen som chefen gjort?

Eller anmäler du det inträffade till Läkemedelsverket? Du riskerar att göra dig omöjlig på apoteket om du initierar egna åtgärder, utan stöd i din organisation.

Det är olika hur man väljer att göra. Man kan välja att inte göra något alls. Det är en fråga om etik- och moraluppfattning. Vad väljer man att acceptera? Var går dina gränser?

Man riskerar också att uppleva liknande saker i framtiden, för chefen har ju uppenbarligen bestämt att det inträffade var ok. Du vet inte var chefen sätter sina gränser för professionellt agerande. Hur stämmer chefens uppfattning om etik och moral med din?

Idag har många möjligheten att byta arbetsgivare, även om det är ett stort steg. Men det löser ju ingenting egentligen – problemen finns kvar på det första apoteket, även om du har valt att lämna.

Det kan vara lättare att ta ett beslut man kan leva med om man är erfaren farmaceut och har en yrkeserfarenhet att bygga sitt beslut på. Som nyutexaminerad farmaceut är det mycket svårare att veta var ens egna gränser går.

Vad är professionellt eller oprofessionellt, rimligt eller orimligt?

Detta fall inträffade på en liten ort. Chefen kände kunden och farmaceuten som såg händelsen kände väl till kunden.

Eftersom chefen inte ville ändra expeditionen så ställdes farmaceuten inför ett etiskt och moraliskt dilemma.

Ibland är det lättast att inte se.

Hur hade du gjort?

Etikrådet