“Farligt att besanna farhågor om profittörst”

Häromåret körde Apoteket AB en stor kampanj för självtester i apotekens egenvårdsavdelningar som väckte visst rabalder.

Som vi skrev i mitten av februari har nu tre andra apotekskedjor börjat sälja bolaget Swerecos självtester YesNo. Några av testerna i Swerecos sortiment är helt nya för den svenska marknaden och några innehåller DNA-analys av prov som skickas till företagets laboratorium.

Att vi går mot fler självtester är oundvikligt och positivt. Utvecklingen ger fler människor bättre verktyg att ta ansvar för sin egen hälsa. Däremot är det inte självklart så att apoteken bidrar till bättre folkhälsa när de säljer självtester, inte heller att de avlastar sjukvården.

Testandet kommer att eskalera i takt med möjligheterna. Att den ganska svårtillgängliga sjukvården ska ha monopol på all screening och testning är helt orealistiskt och inte ens önskvärt.

I den här snabba utvecklingen borde därför farmaceuterna på apotek kunna ta en växande roll som en kvalitetssäkrande instans.

Kunskap kring självtestning måste därför vara en tydlig del av den farmaceutiska grundkompetensen, något som också borde avspeglas på de farmaceutiska grundutbildningarna.

Om apotek ska sälja självtester är det viktigt att:

1. Man bara tar in kvalitetssäkrade produkter i sina sortiment.  

2. Hantering av självtester bara är en uppgift för farmaceuter, och att apotekens farmaceuter får relevant utbildning i hanteringen av provresultat.

3. Apotekskedjorna för dialog med sjukvården, centralt via SKL och/eller på landstings- eller lokal nivå, kring vilka tester man avser sälja, när hänvisning till vård bör ske etcetera.

Det sista är lite av en litmustest på om apoteken förtjänar att betraktas som en del i vårdkedjan, eller som en kommersiellt driven aktör vid sidan av.

Vi skrev om den internationella farmacifederationen FIP:s policydokument om testning häromveckan.

Som Nepi-chefen Mikael Hoffmann poängterat så förespråkar detta dokument att testning på/via apotek sker i nära samarbete med vården.

Enligt FIP bör apoteken arbeta “in collaboration with physicians and other professionals providing healthcare to those utilising the testing services … not least to seek to agree relevant referral criteria”.

Den svenska apotekskedjorna tycks ha haft en mycket begränsad kontakt med vården inför lanseringen av YesNo och lever därmed inte upp till FIP:s policydokument.

Det illustreras bland annat av Hjärtats farmacichef Annika Svedbergs resonemang i den här artikeln.

Naturligtvis ska vården inte diktera vad apoteken ska sälja. Men apoteksbranschen känner väl till hur känslig den här frågan är i delar av läkarkåren, och därför är det märkligt att man inte bemödar sig att söka någon form av dialog.

Varför inte utarbeta en gemensam strategi tillsammans med vården om hur vidare omhändertagande ska ske vid olika testutfall?

Ett sådant initiativ skulle ge mycket goodwill.

Motsatsen, lansering av tester som man själv anser passar, gör apoteken mindre trovärdiga som samverkanspartner i andra frågor.

För att citera Mikael Hoffmann:

“Jag tvivlar inte på att apotekskedjor kan göra egna bedömningar av vilka självtester som kan vara rimliga. Jag tycker bara inte att de skall göra det utan en djupare insikt i de överväganden som redan gjorts inom vården eller utan dialog med vården kring detta. Men visst, vill man bara sälja tester så kan man alltid motivera med allmänintresset (och vinstintresset).”

Det här kunde apoteken gjort bättre. I ett läge när en del av vården (apoteken) sedan några år (efter omregleringen) blivit konkurrensutsatt är det extra strategiskt viktigt att man signalerar seriositet och inte besannar farhågor om profittörst.

Apoteken borde i självbevarelsedrift föra samtal med vården inför nya tjänst- och produktlanseringar som närmar sig det som vården själv normalt utför.

Kontakt mellan apotek och vård handlar också om en vardag. Det finns många bra exempel på goda samarbeten mellan apotek och exempelvis vårdcentraler.

Men när det gäller kontakt kring specifika ordinationer är det, som Clary Holtendal poängterar i den här artikeln, märkligt nog fortfarande den gamla telefonen med alla dess nackdelar som är den dominerade kontaktvägen.

Det finns idag “inget informationssystem mellan vård och apotek värt namnet” vid sidan av själva receptöverföringen, som Clary Holtendal uttrycker det, förutom möjligen då just luren.

Om apoteken ska vara en del av vården är det en bra början om man enkelt kan kommunicera med dess övriga delar.