Opinionen menar att den farmaceutiska kompetensen måste utnyttjas bättre än vad den görs idag.
Att ett av de mer självklara sätten skulle vara att införa farmaceutiska kunskapstjänster på apotek är nog de flesta farmaceuter överens om. På senare tid har debatten om tjänsterna blivit en hetare potatis än någonsin. Det är en företeelse som genomgående nästan varenda farmaceut förespråkar, men vad är det som egentligen åsyftas med begreppet?
Utifrån artiklar och kommentarer på svenskfarmaci är det inte svårt att utläsa att det finns en uppdämd frustration bland speciellt apotekare men också en del receptarier på apotek.
Man känner sig ofta understimulerad och får inte utnyttja sin fulla kompetens. Därav har det också uppkommit en sorts desperat jakt efter införandet av nya arbetsuppgifter på apotek.
Känslan är att professionen försöker fånga varenda litet halmstrå som flimrar förbi, utan eftertänksamhet. Vi menar alltså att det ena eller det andra borde utföras på apotek istället för t.ex. på vårdcentral.
Exempel på hur det kan låta är: “x borde utföras på apotek av farmaceuter för att vi har kompetensen.” Ibland går vi till och med så långt att vi uttrycker att det är synd att staten inte upptäckt potentialen och subventionerar tjänsten.
Därefter benämns x ofta slarvigt som farmaceutisk tjänst eftersom tanken är att den ska utföras av en farmaceut. Ett urval av de x jag lyckats snappa upp ur informationsflödet är vaccinationer, blodtrycks-, glukos- och kolesterolmätningar, astmarådgivning, rökavvänjning, intolerans- och allergitester och kost/motionsråd.
För mig är dessa inte farmaceutiska kunskapstjänster utan snarare medicinska tjänster som redan utförs på ett bra sätt inom andra sjukvårdsinstanser. Därför ställer jag mig undrande kring om flera av dessa tjänster egentligen är något som farmaceuter på apotek ska utföra i dagsläget?
Argumentet att utföra dessa på apotek är att avlasta resterande sjukvårdsinstanser. Men om dem verkligen avlastar sjukvården och gagnar patienten är det ingen som vet. I alla fall känner inte jag till någon evidens bakom påståendet för svenska förhållanden. Därför kan man heller inte uppmana staten att subventionera tjänsterna.
Det finns dessutom redan en annan profession som är utbildade i att utföra flera av dessa tjänster och förhoppningsvis därmed också gör detta flera gånger bättre än farmaceuter, nämligen sjuksköterskor.
Vad är då farmaceutiska kunskapstjänster för mig? Ja det uppenbara svaret är tjänster som har en direktkoppling till läkemedel.
Läkemedelsgenomgångar och strukturerade läkemedelssamtal är två självklara tjänster. Men även till viss del astmarådgivning (genomgång av inhalatorer) och rökavvänjning som nämndes tidigare, under förutsättning att denna rådgivning kretsar kring läkemedlen patienten använder. Och varför inte utbildningstjänster, alltså en tjänst där man skickar iväg en apoteksfarmaceut på äldreboenden, patientföreningar, andra sjukvårdsinstanser, skolor etc. att utbilda personal/allmänheten kring läkemedel?
Det är i denna inriktning av läkemedelstjänster som det finns ett stort behov och kunskapshål inom sjukvården att fylla. Jag är övertygad om att dessa tjänster på apotek kommer kunna uppvisa en stor nytta – det vore väldigt underligt annars.
Men bollen ligger såklart på apoteken själva att ta fram evidensen. Så forskningsfilialer inom socialfarmaci hos apoteksaktörerna efterlyses starkt! Antingen enskilda eller gemensamt över aktörsgränserna.
Det saknas alltså i dagsläget en profession som utför dessa typer av tjänster på ett utbrett, välorganiserat och systematiskt sätt.
Jag ställer mig därför frågan: Är det inte mycket mer rationellt för farmaceutprofessionen att försöka reprofessionalisera sig genom denna typ av tjänster – koncentrera sig på det den är utomordentligt bra på, nämligen läkemedelskunskap? Istället för att den ska deprofessionalisera sig och försöka bli en sorts light version av sjuksköterskor?
Henrik Cam
