För några år sedan körde Expressen en artikel med rubriken ”Jan Guillou och sex”.
Bakgrunden var att journalisten gått igenom statistiken på expressen.se och undersökt vilka ord som triggat läsande.
Hon hade då kommit fram till att kombinationen Guillou och sexuella anspelningar var oslagbar, snittläsaren skulle inte ha en chans att motstå den.
Antar att ni börjar förstå syftet med rubriken till den här artikeln.
Motsvarande genomgång när det gäller kommentarer på Svensk Farmacis artiklar visar nämligen att det är artiklar som rör våra respektive yrkesroller och konflikterna mellan dem som väcker den farmaceutiska kommentatorslustan.
Och om artikeln inte handlar om konflikter så gör kommentarerna det garanterat.
Den pågående diskussionen om näthat spelar givetvis in här, tonen i kommentarerna är inte alltid den artiga och trevliga som vi är vana vid från paneldebatter och andra forum.
Här är det pang på, och personangrepp saknas absolut inte.
Som jag ser det så speglar detta inte någon lust att sabla ner andra, snarare att frågorna är viktiga för de här personerna och att de inte riktigt får ur sig dem någon annanstans.
Jag har gått och funderat på detta, vad är det egentligen som ligger bakom mönstret?
En genomgång av samtliga artiklar angående Sofia Wallströms pågående utredning visar att dessa i princip inte kommenteras alls.
Det enda undantaget är en krönika av Nils Bergeå Nygren (”Horribelt systemfel måste åtgärdas”, läs den) som snarare är en idealbild av hur kommentarer skulle kunna fungera.
Förstärkande, fördjupande och driver debatten vidare.
Om genomgången som gjorts speglar diskussionerna ”in real life” så är det ganska deprimerande.
Är det skillnaden mellan receptarier och apotekare, rädslan för att danska/tyska/holländska apotekstekniker ska invadera Sverige och frågan om huruvida receptarier ska få bli läkemedelsansvariga som upptar era yrkesmässiga tankar där ute?
Är Wallströms utredning, vars utfall kommer att prägla hela vårt arbetsliv de närmaste åren, helt ointressant?
Det är klart att man inte kan få en rättvisande bild av en yrkeskår utifrån kommentarerna i en branschtidning, men om jag ändå ger mig på att försöka så ser jag en rädd, småaktig, protektionistisk grupp människor som är ointresserad av vad som händer i omvärlden och desperat försöker hålla fast vid de privilegier de har.
Är det en helt felaktig bild av branschen?
Alla tecken tyder på att våra yrkesroller är i en enorm omvälvning.
I en artikel (”Industrin uteblev”, med en kommentar) skrev Svensk Farmaci nyligen att inte ett enda större läkemedelsföretag kom på farmacistudenternas arbetsmarknadsdagar i Uppsala och Göteborg.
För den som velat (vågat?) se har detta varit uppenbart länge, de naturliga ingångarna för farmaceuter till industrin är borta och för varje år som går så försvinner allt fler förespråkare för den farmaceutiska arbetskraften in i pensionen.
Åratal av låga intagningspoäng till utbildningarna speglar givetvis in i detta också.
Apoteken i den nya marknaden har hårdare ekonomiskt tryck på sig och kommer att vilja hålla nere på dyr arbetskraft.
Det är helt enkelt så att de gamla arbetsplatserna är på väg bort.
Universiteten, fackförbunden, Apotekarsocieteten och du själv behöver fundera på vad apotekare och receptarier ska göra 2020, 2030 och 2040.
Att i det läget lägga kraft på att diskutera vilken yrkesroll som ska ansvara för vad nu och i går är direkt galet.
Vi behöver företrädare för båda yrkeskårerna som står upp och tar plats och visar vägen till hur våra kompetenser på bästa sätt utnyttjas i ett modernt samhälle.
Jag ser fram mot att få läsa er i kommentarsfälten framöver!
Texten är hämtad från papperstidningen Svensk Farmaci Nr 2 2013 (förutom rubriken som är omkastad).
