För nästan exakt ett år sedan i april 2012 tog jag ett aktivt beslut som förändrade mitt digitala liv: Att gå med i Twitter.
Ett beslut som långsamt hade fått gro fram.
Allra första gången jag hörde talas om denna underliga community där man i stort sett statusuppdaterar i all oändlighet var jag väldigt skeptisk.
Vad kan jag få ut av att läsa enstaka meningar på ynkliga 140 tecken tagna ur sitt sammanhang?
Men framförallt hade väl inte JAG något viktigt att säga som skulle vara av allmänt intresse?
Att gå med skulle ju innebära att jag utsätter mig för någon sorts press att producera fram egna fyndiga statusuppdateringar.
Dessa som sedan riskerar att totalt ignoreras och därmed hamna i cyberrymdens mörkaste och ensligaste utrymmen. Bisarrt skrämmande och farligt alltså…
Till sist antar jag att nyfikenheten ändå tog överhand.
För under all varlborgsyra i Uppsala hann jag alltså med konststycket att inte bara gå med utan också skriva min allra första “tweet” (meddelande på twitter) april 2012 som löd:
“En farmaceuts (apotekare och receptarie) roll är under ständig förändring” och länkade till WHO och FIP:s nyskrivna handbok om farmaceutens roll (som för övrigt alla farmaceuter minst borde skumma igenom).
Därefter så ökade min aktivitet exponentiellt. Jag märkte nämligen att jag hade väldigt mycket att säga och idag använder jag Twitter i stort sett dagligen.
Det har revolutionerat mitt sätt att ta till mig all den information som ständigt överöser oss.
Från det att en händelse sker tills det publiceras på Twitter går otroligt snabbt.
Det är dessutom lätt att sålla bland nyheterna eftersom varje tweet inte är längre än två meningar.
Beroende på vilka personer man väljer att följa (få meddelandeflöden ifrån) på Twitter, så är det faktiskt möjligt att helt avstå från att läsa traditionella tidningar och ändå hänga med i nyhetsflödet bättre än någonsin.
Att sedan ha möjligheten att snabbt ge input till andra eller ha korta och koncisa diskussioner via egna tweets gör ju bara saken ännu bättre.
Men jag märkte ganska snabbt att ensamheten omfamnade mig i denna nya stora twittervärld (det finns trots allt cirka 475 000 svenska konton).
Det är ju knappast något revolutionerande att säga att man söker sig till sina likar.
Att hitta farmaceuter på Twitter däremot är verkligen som att försöka hitta tre nålar i en väldigt stor höstack.
Däremot är det ingen konst att hitta medicinjournalister, läkare och sjuksköterskor. Varför är det så?
Vi farmaceuter pratar ständigt om att professionen måste göras mer synlig.
Men hur ofta händer det att en apotekare/receptarie tillfrågas att uttala sig i media om en läkemedelsfråga kontra frekvensen att läkare tillfrågas?
Men samtidigt menar vi att det allt är VI som är samhällets läkemedelsexperter.
Så synd då att det inte är någon annan i samhället som vet om det, förutom vi själva.
Det handlar alltså i grunden om att sprida kunskapen och visa att vi finns och står till samhällets tjänst.
Twitter är inte hela lösningen men absolut en utmärkt kanal som kan bidra till en del av den.
Oroligheten att man inte skulle ha något att säga om man går med, tror jag är obefogad.
Vi sitter inne med många åsikter och tankar som vi bör dela med oss av.
Att finnas vid bordet där läkemedel diskuteras är dessutom bland annat Sveriges Farmaceuters ambition.
En start bör åtminstone vara skapandet av ett aktivt twitterkonto!
Fram tills dess att twitterboomen ska genomsyra även farmaceutkåren så får jag väl snällt nöja mig med att följa en stark övervikt av läkare på mitt twitterkonto.
Hoppet är ju det sista som lämnar människan, eller hur var det nu igen =)?
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna (inte ens till Twitter även om man skulle kunna tro det), förutom att författaren är en aktiv och ytterst levande twittrare själv.
