I förra inlägget ville jag lyfta debatten om att apotekare och receptarier måste ta ansvar för läkemedelsinformationen till användarna.
Informationen direkt till patienterna är av yttersta vikt, eftersom det i slutändan faktiskt är dem själva som tar beslutet om hur och framförallt om de ska använda ett läkemedel.
Just patientens autonomi glöms ofta bort i debatten om rätt läkemedelsbehandling till rätt patient. Om informationen fallerar så har det ingen betydelse hur hårt jobb som ligger bakom valet av rätt behandlingsalternativ.
När läkemedlet ändå inte används av patienten, så spelar det absolut ingen roll vilken behandling som sattes in.
Med bakgrund av ovanstående resonemang vill jag med detta inlägg visa vikten av att inte bara ge läkemedelsinformation, utan också ge läkemedelsinformation vid rätt tillfälle.
Det är som bekant väldigt lätt att trilla i kunskapsfällan, alltså att anta att läkemedelskunskaper som kanske är självklara för oss farmaceuter även är självklara för den stora allmänheten.
Denna fälla är svår att ta sig ur och ligger även till grund för flera av de missuppfattningar som kan uppstå i kunskapsöverföringen mellan apotekare/receptarie och patient.
Jag arbetar själv med läkemedelsinformation och blir dagligen påmind om missuppfattningarna, kunskapsbristen och rädslan som finns för läkemedel hos allmänheten.
Nedan följer några goda exempel på tillfällen som professionen ofta antar som självklara saker, men som långt ifrån alltid är självklara för den breda allmänheten.
Noggrann och tydlig information skulle enkelt lösa dessa missuppfattningar:
– “Det nya läkemedlet jag fått förskrivet är mycket starkare än det gamla eftersom siffran är så mycket högre.” Detta gäller två läkemedel med olika aktiva substanser. Det är alltså inte ovanligt att patienten stirrar sig blind på siffran som beskriver styrkan på den aktiva substansen. Missuppfattningen är alltså att de inte vet att det inte går att jämföra två olika läkemedel genom att enbart titta på siffran. Man kan tänka sig att detta kan leda till att patienten undviker att ta det nya preparatet (eller minskar dosen), pga rädsla för biverkningar av “den höga dosen”.
– ”Kåvepenindosen är alldeles för hög, det kan inte vara rätt. Jag vågar inte ta hela dosen.” Styrkan och dosen är ofta som bekant relativt höga tal vad gäller penicillin, 500 mg eller 800 mg 2 tabletter x 2-3 ggr/dag. Patienterna är ofta inte medvetna om att kontroll av dos görs av farmaceuten på apoteket (och av förskrivaren vid förskrivning). Risken finns ju att patienten halverar dosen på egen hand om inte information ges. Denna missuppfattning hänger egentligen ihop med den första, att man stirrar sig blind på de stora talen på förpackningen.
– “Betyder 1 tablett 4 ggr per dag att jag ska behöva stiga upp mitt i natten för att inta mitt läkemedel?” Det kan verka självklart för oss som arbetar med läkemedel att det är dygnets vakna timmar som avses, men det behöver inte vara fallet för gemene man. En del tolkar alltså denna doseringsanvisning att man ska dela upp doseringen i dygnets 24 timmar. Detta skulle medföra att man skulle behöva stiga upp på natten eller tidig morgon endast för att inta läkemedlet. Det är svårt att tänka sig att många patienter skulle orka följa en sådan tolkning av ordinationen.
– ”Behandling med doxycyklin och andra tetracykliner medför att man helt ska avstå från mejeriprodukter under behandlingstiden.” Missuppfattningen uppstår inte alltför sällan efter information på apoteket eller att förskrivaren nämner det i förbifarten. Rätt info om detta kan spela stor roll för compliance. Det är alltså värt att nämna att intag av mejeriprodukter kan ske, så länge det skiljer några timmar gentemot tetracyklinintaget. Sannolikt blir patienten mer motiverad att fullfölja kuren, om denne inte blir tvungen att avstå från mjölk eller filmjölk under kuren.
Detta är bara ett axplock av tillfällen då god läkemedelsinformation från en apotekare eller receptarie behövs. Ni kan säkert komma på många fler.
Jag påstår självklart inte att man som öppenvårdsfarmaceut i varje enskilt patientmöte måste påpeka ovanstående punkter. Patienter är som bekant en väldigt heterogen grupp med en stor variation av förkunskaper.
Men genom farmaceutens professionella bedömning ska man kunna lita på att de patienter som behöver information också får den.
Det centrala är alltså att öppenvårdsfarmaceuten försäkrar sig om att varje enskild patient vet hur och varför denne ska ta sitt läkemedel innan han/hon lämnar apoteket.
Jag är införstådd med att det finns en hel del svårigheter med att alltid uppnå detta, men i en ideal värld ska öppenvårdsfarmacin fungera på just det viset. Därför bör detta idealiserade resonemang vara utgångspunkten för alla apotekare och receptarier på apotek. För endast genom att utgå från ett ideal kan farmacin uppnå högt satta mål.
Det är uppenbart för mig att den information och rådgivning som ges på apoteken har stor betydelse för patientens läkemedelsbehandling.
Som jag nämnde inledningsvis, får vi aldrig glömma bort att den som tar beslutet att inta ett läkemedel eller ej är ingen annan än patienten själv.
Därför är det hög tid för farmaceuter att ta ansvar för läkemedelsinformationen och därmed visa att titeln samhällets läkemedelsexperter (som professionen själva utnämnt sig till) är så mycket mer än en tom titel.
