Den vanligaste medicinska åtgärden som finns att tillgå är läkemedel.
Enligt läkemedelsregistret hämtas årligen ca 100 miljoner recept ut på apoteken. Samhällskostnaden för receptbelagda läkemedel ligger på ca 25 miljarder kronor/år och den totala kostnaden (läkemedel på rekvisition och OTC) ca 36 miljarder kronor.
Det handlar alltså om stora summor pengar, men rätt använt i rätt dos till rätt patient vid rätt tillfälle så kan läkemedel rädda liv och förbättra livskvalitén avsevärt för många.
Därför ska läkemedel självklart ses som en tillgång för både patient och samhälle. För oss som på något sätt arbetar med läkemedel är detta en uppenbar övertygelse och att ens påstå något annat kan vara provocerande. Dock är jag medveten om att alla inte är lika övertygade.
En vanlig övertygelse bland allmänheten är att läkemedel är något nödvändigt ont som på det ena eller andra sättet kommer orsaka skador eller biverkningar. Enligt en förstudie till den Nationella läkemedelsstrategin uppskattas akutbesök och sjukhusinläggningar orsakade av LRP (läkemedelsrelaterade problem) till en kostnad på ca 10 miljarder kr, en siffra som bidrar till denna grupps skepsis gentemot nyttan av läkemedel.
Vad säger denna siffra oss? En respekt för läkemedel är självklar, både från patienters sida men även från förskrivares och farmaceuters. Felanvändandet av läkemedel kan orsaka enormt lidande och skada, flertalet fallrapporter har ju uppmärksammats i kvällspressen på senare år (ex. fallet med Gulli Johansson).
Att minska samhällskostnaden för felaktig användning är en komplex process som kräver en hel rad av åtgärder. Där är regeringens bidrag med den Nationella Läkemedelsstrategin en potentiellt viktig bricka i pusslet. Det alla önskar är att strategin inte endast blir ett par A4 med fina formuleringar uppspaltade utan även verklighet inom svensk hälso- och sjukvård.
Det vi apotekare och receptarier direkt kan och ska påverka är informationsflödet kring läkemedel till patienten. Genom att öka allmänhetens läkemedelskompetens bidrar vi till en upplyst patient som kan göra aktiva ansvarsfulla val för sin egen hälsa. För i slutändan är det ju alltid människans autonomi som styr hur läkemedelsbehandlingen ser ut i verkligheten.
Dagens hälso- och sjukvård består av kompetent personal, men informationen kring läkemedel är bristande vid förskrivningstillfället. Jag väljer att se det som en uppmaning från förskrivarkårerna att vi apotekare och receptarier som är läkemedelsexperter ska täppa igen den luckan. Det gäller att professionen verkligen tar vårt ansvar och ”fångar bollen när den passas till oss”.
Med en kontaktyta på ca 100 miljoner patientmöten/år utgör apoteken en utomordentligt bra plats för läkemedelsinformation.
Med detta i åtanke måste därför resultaten i en ännu opublicerad studie från institutionen för farmaci vid Uppsala universitet (Erika Olsson et al.) som visar att endast 1/15-del av samtalstiden (medianvärdet) vigs åt läkemedelsinformation ses som ytterst nedslående (http:www.svenskfarmaci.se/apotek/medicinsk-dialog-bristvara-pa-apotek/).
Visst kan man argumentera att mycket pågår i farmaceuthjärnan vid en expedition, vilket aldrig kan visas i en sådan studie. Alltså att det är vid den tysta tiden av expeditionen (ca 50 % av tiden) som de farmaceutiska bedömningarna sker.
Men 50 % av tiden? Det är inte så konstigt att det finns en allmän opinion som inte vet att det krävs 3 respektive 5 år för att expediera ett läkemedel. Att stå tyst och titta in i en dator kan från kundens/observatörens sida tolkas som att man är ett långsamt och drygt hinder i vägen för att nå dennes läkemedel.
Jag har två förslag på åtgärder:
1. För att öka professionens värde bör farmaceuten berätta om vad som pågår vid en expedition när man står tyst. Ex. ”jag kontrollerar att dosen är rimlig” eller ”jag tittar på att dina läkemedel går ihop”.
2. För att öka både professionens värde och förbättra patientens läkemedelsanvändning bör farmaceuten öka andelen av tiden där läkemedelsinformation ges.
Det sistnämnda är nog lättare sagt än gjort, men det jag ödmjukt kan tillföra i debatten är att många gånger har patienten fler frågor kring sina läkemedel än vad vi tror. Jag arbetar själv med läkemedelsinformation och är helt övertygad om att missuppfattningarna, kunskapsbristen och rädslan som finns kring läkemedel är stor hos den breda allmänheten. Detta är inte så konstigt om man tänker efter. Vi farmaceuter läser en universitetsutbildning i 3 respektive 5 år, men fortfarande uppkommer nya frågor kring läkemedel även för oss, som vi söker svar på ständigt. Är det egentligen så otroligt att patienten har en och annan fråga kring sina läkemedel då?
Det gäller att kunna ingjuta förtroende i patientmötet som leder till att patienten vågar ställa dessa frågor. Självklart krävs det också en arbetsmiljö som möjliggör tid för farmaceuten att besvara dem.
Det är dags att ta ansvaret som den legitimerad sjukvårdspersonal vi är.
Fånga med lätthet passningen från förskrivarna med en snygg enhandslyra, genom att ge professionell läkemedelsinformation som leder till en bättre läkemedelsanvändning!
Henrik Cam
