Skor av glas

Jag har läst Sofia Wallströms utredning, ja alltså inte alla 1000 sidor, men delar av den. Jag lusläste kapitlet om apotekens möjligheter att ”kryssa”. Hade aldrig hört uttrycket förut men det betyder att neka utbyte.

Ingenstans stod det något om att apoteken tar mellanskillnaden om man väljer ett läkemedel som inte är periodens vara. Och då slog det mig – tänk om jag har levt med en missuppfattning under stora delar av mitt apoteksliv?

Den första tanken som kom upp i huvudet var att det bara var jag som inte fattat, så jag frågade en gammal kollega som jag stötte på. Hon var av samma uppfattning som jag och hävdade med eftertryck att på deras apotek så tvekade man in i det längsta innan man kryssade för att apoteket fick ta mellanskillnaden.

Så då frågade jag TLV, tänkte att det var väl i alla fall rätt instans att verkligen få korrekt svar ifrån. De såg förbryllade ut och menade att mellanskillnaden INGÅR i förmånen och hade inte ens hört talas om att apoteken skulle ta denna extra kostnad.

Vart kommer denna missuppfattning ifrån undrar vän av farmacevtisk ordning och reda?

I utredningen skriver man vidare, att antalet kryss ökat relativt kraftigt från hösten 2011, och anger att en trolig förklaring är det trassel med IT-stöd som de flesta apotek har råkat ut för. Det vill säga farmacevten har inte varit helt haj på systemet och därmed råkat kryssa fel.

Det kan vara en förklaring, men en annan förklaring kanske är just detta att man på apoteken har insett att man inte alls tar mellanskillnaden?

Därmed skulle man kunna tänka sig en mer liberal inställning till att inte byta. Ibland för att man känner att kunden inte kan hantera ett byte. Ibland kanske för att helt enkelt slippa tjafs. Ibland kanske för att man vill visa på sitt apoteks ”goda” servicenivå jämfört med konkurrenterna. Fast jag hoppas och tror att de två sistnämnda bara sker i undantagsfall.

Faktum är, och det finns groteskt mycket fakta i utredningen, att det tidigare inte har varit reglerat när farmacevter får neka utbyte.

Det enda som har funnits är någon form av vägledning från Läkemedelsverket. Där anges skäl som har att göra med särskilt anpassade förpackningar, exempelvis reumatikerförpackning, eller om förskrivare skrivit mängd eller dos som inte stämmer med förpackningsstorlek.

Nu ska i alla fall farmacevtens möjlighet att neka byte öka, enligt utredningens förslag, och det är ju bra.

Men jag känner mig lite snopen måste jag säga. Ungefär som när det gick upp för mig att skor av glas inte är till salu (som 6-årigt Askungefreak letade jag länge och väl).

Och så känner jag mig lite ledsen när jag tänker på kunder där jag bytte, fast jag innerst inne kunde tänka att det nog kunde leda till bekymmer.

Hur kunde det bli så konstigt?

Clary Holtendal