I somras publicerade Svenska Dagbladet (SvD) Brännpunkt inlägget ”Allvarligt att recept inte kan hämtas ut” som seniorläkaren och socialdemokraten Sven Britton hade skrivit om apotek.
Jag blev väldigt berörd av texten, för jag tycker inte alltid att den kritik som apoteken får i media är rättvis. Det finns alltid två sidor av samma mynt. Därför skrev jag ett svar men till min besvikelse publicerades aldrig det i SvD… klart att debatten då kan bli ensidig. Tur att jag har en blogg som jag kan publicera i istället!
Varsågoda, här är min sida av samma mynt.
Varje år kasseras cirka 1000 ton läkemedel till ett värde av ett par miljarder kronor. Det är mängder och belopp som är svåra att greppa. Trots detta verkar få se fördelarna i de fall apoteken verkligen minskat ner på sina lager, för visst kasseras även läkemedel som aldrig lämnat apotekshyllan.
Lagerhållning handlar givetvis om ekonomi – dock berörs sällan miljöaspekterna och visionen om hållbar utveckling.
Jag kan ta åt jag mig av kritiken och instämma att det är dåligt när ett läkemedel inte finns i lager. Däremot finns det fler infallsvinklar att ta hänsyn till i den riktade kritiken. Vad menas egentligen med att en vara inte finns i lager?
Enligt svensk lagstiftning har apoteken skyldighet att byta ut det förskrivna läkemedlet till det billigaste likvärdiga alternativet. De kunder som är beredda att stå för kostnaderna har däremot alltid rätt att motsätta sig ett byte eller efterfråga ett specifikt fabrikat. I de fallen kan det dock hända att vi inte har det valda fabrikatet på lager. Då kan vissa kunder lite förhastat konstatera att vi aldrig har något på lager trots att vi redan erbjudit ett likvärdigt utbyte från en annan tillverkare.
Varför har inte apoteken alltid alla tillverkare på lager? Oftast finns fler än tio tillverkare av det likvärdiga läkemedlet och det går inte att ha alla styrkor och förpackningsstorlekar på lager jämt, så vida apoteken inte skall specialisera sig på ett enda läkemedel. Ett komplett utbud av samtliga fabrikat skulle aldrig få plats och det är knappast försvarbart ur ett ekonomsikt eller miljömedvetet perspektiv heller. När allt kommer omkring är kunden oftast intresserad av det billigaste preparatet som räknas in i högkostnadsskyddet.
Självklart kan vi beställa hem läkemedlet till kunden och jag ringer utan tvekan till konkurrerande apotek, särskilt om medicinen är brådskande! Man ska inte glömma att vi som arbetar på apoteket ägnat flera år av våra liv åt studier för att just patienten är viktigast för oss också.
Vidare, skall man vara författningsmässig korrekt skall apoteken kunna leverera ett läkemedel inom 24 timmar. Av logistiska skäl tar det ofta två dagar och om tillverkaren strular eller nationell brist råder kan det ta längre tid.
Om vi på apoteket vore författningsmässigt korrekta hela tiden hade ingen kunnat hämta ut ett läkemedel inom högkostnadsskyddet en enda dag för tidigt!
Det är enkelt att skylla missnöjet på privatiseringen av apoteken och i samma veva måla fram apotekspersonalen som långsamma, ohjälpsamma tanter som drar i lådor och byter förpackningarna på medicinerna. Det tycker jag är oförskämt!
I officiella sammanhang refererar man sällan till farmaceuterna på apoteket som samhällets läkemedelsspecialister. Hur många gånger har vi inte kontaktat läkare som skrivit ut fel preparat eller fel dosering? Hur många gånger har vi inte ringt till konkurrerande apotek för att hjälpa kunden?
Hur många gånger har vi inte kontaktat läkare som glömt skriva ut recept till sina patienter som på apoteket förfärats över hur de nu skulle klara sig utan sin livsviktiga medicin – för det händer också.
Enligt mig skall kritik i första hand i så fall riktas mot lagstiftningen. Trots att staten sparar oerhört mycket pengar när apoteken byter ut till det billigaste likvärdiga läkemedlet kanske det inte är en optimal lösning för någon. Kanske borde det inte finnas så många tillgängliga tillverkare. Och kanske kan det vara värt att vänta 1-2 dagar på ett läkemedel om det kan gynna miljön.
