Stor kapitalförstöring när dos konkurrensutsätts

Det blir allt tydligare att konkurrensutsättningen av dos är problematisk.

Ni har kanske läst våra artiklar i veckan om att Svensk Dos AB:s övertagande försenas i två landstingskluster.

Domstolsförhandlingar har dragit ut på tiden och nya aktörer behöver, fullt förståeligt, tid för att bygga upp den komplexa verksamheten.

Att de nya skulle kunna vara på banan redan kring årsskiftet med full leveranssäkerhet var överoptimistiskt.

Nu blir äpplet surt ett tag för Region Skåne och ”Sjuklövern” som vågade välja uppstickarbolaget från Uppsala. De åtta landstingen tvingas antagligen anlita Apoteket AB under en mellanperiod för en dyr penning.

Konkurrensutsättningen av dos är bra ur flera perspektiv – framför allt sparar den stora pengar åt landstingen.

Men det finns några fundamentala problem med formerna för den här konkurrensutsättningen.

Huvudinvändningen är att den innebär en enorm kapitalförstöring.

Apoteket AB tvingas nu snabbt strypa en välfungerande verksamhet. Dosfolk, varav många farmacevter, på fem orter förlorar sina jobb.

De får möjligen chans till nytt arbete på helt andra orter (Uppsala, Lidingö).

Men hur attraktivt känns det om man är rotad med familj i exempelvis Vänersborg?

Grundproblemet är att konkurrensutsättningen av dos sker genom landstingsupphandlingar som gäller för begränsade tidsperioder.

Det innebär att vi nu får en verklighet där omfattande, komplex och framför allt samhällskritisk verksamhet med jämna mellanrum snabbt måste läggas ned (som nu hos Apoteket AB) – samtidigt som den snabbt ska byggas upp av nya personer på annat håll.

En aktör som förlorat en upphandling måste förstås stänga ned sin dosenhet, men fem år senare kan det vara dags att skala upp igen.

Det här kan knappast vara effektivt i ett samhällsperspektiv.

Intuitivt tycker jag att det hade varit mycket smartare att knoppa av dosapoteken.

Ungefär som man gjorde med öppenvårdsapoteken. Även om det säkert finns invändningar och svårigheter här också.

Då hade kompetensen kunnat bibehållas där den finns idag. Avskedanden och personligt lidande hade kunnat undvikas. Och leverans- och patientsäkerheten hade antagligen varit icke-frågor.

En annan variant, som vad jag förstår diskuteras i Norge, är att apoteksbranschen driver en eller flera centrala ”dosfabriker”, och att aktörerna med jämna mellanrum budar om att få driva enheten under en definierad tidsperiod.

Spontant känns även det som en smartare modell än den vi valt i Sverige.

Vid sidan av den nu så omdiskuterade 24-timmarsregeln är dosfrågan en av de som Sofia Wallström ska analysera i sin utredning.

Det känns lite senkommet, den här bollen är ju redan i rullning.

Men Sofia Wallström borde verkligen ta chansen att ta de första stegen mot ett smartare system för konkurrensutsatt dosverksamhet.

Låt oss slippa ännu en upphandlingsrunda om några år – med påföljande kapitalförstöring.

Nils Bergeå Nygren