Under apotekspraktiken har jag interagerat med kunder som inte har kunnat låta bli att snegla på den fastnålade namnbrickan.
En del har till följd indiskret utbrustit i ett lågmält ”Jaha, apotekarstudent”, som om det genast skulle förklara allt.
Trots att jag uppskattar att det tydligt framgår att jag är student, kan jag inte låta bli att undra hur det påverkar kundens förväntningar.
Kunder kategoriserar säkerligen apotekspersonal grundat på informationen på namnbrickorna. Vad de sedan drar för slutsatser förblir dock oklart. Oavsett, så finns det till viss utsträckning en hierarki på apoteket, något som går hand i hand med ”berättigad” status.
Statusfrågan debatterades flitigt i föreläsningssalen då vi apotekarstudenter från Göteborg samlades för tentamensskrivning och föreläsningar.
Status har jag diskuterat i ett tidigare inlägg och faktum kvarstår, apotekaryrket är inte särskilt prestigefyllt i Sverige jämfört med dess anseende i andra länder.
Under praktiken har insikten, att status inte alltid medföljer en examen som om på köpet, förstärkts hos mig.
Status är snarare något man som legitimerad farmaceut måste förtjäna, till exempel genom sakkunnig, farmaceutisk rådgivning. Som lyhörda apotekare har vi alla möjligheter i världen att verkligen visa att vi är bäst på läkemedel.
Dock ifrågasätts vår utbildning ofta av allmänheten och vissa apotekarstudenter, däribland jag själv, har då genast ett behov att stärka apotekaryrkets anseende. Under en av diskussionerna i föreläsningssalen tog en kurskamrat, Jeanette Ehlersson, upp ett enastående exempel.
“Om en nyfiken kund frågar om jag som farmaceut efter examen kommer att arbeta på apotek, kontrar jag snabbt med att det är skillnad på receptarier och apotekare, samt att en apotekare kan göra så mycket mer än att bara stå på ett apotek. Som om ett apoteksjobb är det sista man vill ta och bara är till för dem som inte hittar något annat. Lite som att på klassåterträffen känna sig dum om man stannat kvar på den lilla orten istället för att ha flyttat in till den stora staden. Istället för att rabbla upp alla andra arbetsmöjligheter borde vi berätta vilken kunskap och ansvar en apotekare har på apoteket. Statusen för vårt yrke borde inte bara höjas hos allmänheten, utan också inom yrkeskategorin. Att jobba på apotek, om man väljer det, är ingenting att skämmas för!”
Jag fastnade personligen för hennes kommentar, hur många gånger har inte jag stått där och refererat till möjligheter inom akademin, läkemedelsindustrin och Läkemedelsverket?
Den som vill höja sin yrkesstatus måste först och främst tro på den själv. Att arbeta på apotek är inte samma sak som att arbeta i en butik som kan antydas ibland. Oavsett om man är apotekstekniker eller farmaceut kräver det särskild kompetens. Kunderna har förväntningar och ställer höga krav.
Hierarki kommer alltid finnas på en arbetsplats men det ska inte handla om vem som kissar längst. Vi som är i branschen behöver inte vara som den namnbricks-sneglande kunden, vi ska vara ett samarbetande team!
Status skall däremot förtjänas individuellt och ju fler kompetenta apotekare som allmänheten stöter på, ju starkare kommer den positiva associationen till vårt yrke att bli. Upp till bevis!
