I slutet av förra veckan presenterade apotekarstudenterna i Göteborg sina examensarbeten inför moderatorer, studenter och andra entusiaster. Jag hade lagt ner mycket tid och arbete för att anpassa min presentation till åhörarna, hålla mig inom den givna tidsramen och förbereda opponering på en kursares uppsats. Ändå var det lite nervöst när jag väl stod i rampljuset men jag överlevde!
Examensarbetet är ett av de första enskilda arbeten som jag gjort under min utbildning, bortsett från de skriftliga tentorna och några få inlämningar. Resten har dominerats av grupparbeten, ”för det är så himla viktigt att visa att man kan jobba i grupp och samarbeta”.
Enligt mig är dock grupparbeten överskattade. Om skilda ambitioner finns i en grupp, får de mest ambitiösa dra hela lasset för att nå upp till den önskade nivån. De som inte bryr sig rycker på axlarna och åker snålskjuts och det finns till och med studenter som skrytsamt berättar hur de glidit igenom hela utbildningen.
Det är inte något jag hittar på, utan det är något jag har upplevt under min studietid. Tråkigt nog vet inte berörda kursledare hur problemet skall tacklas och jag känner till fall där läraren helt enkelt konstaterat att det är lättare att blunda för problemet istället för att ta tag i det. Min förhoppning var därför att agnarna äntligen skulle skiljas från vetet under examensarbetet.
Kvaliteten på exjobbspresentationerna och opponentskapet var oerhört varierande, trots att de skrivna instruktionerna som skickats ut av kursledningen var ganska tydliga.
Efter en ovanligt dålig presentation, av en student som tyvärr inte hade lyckats följa någon av de riktlinjer som givits, råkade jag tjuvlyssna lite till moderatorns och studentens konversation efteråt. Jag menar inte att försöka sätta dit eller peka ut någon men när jag hörde ”jättebra presentation” och ”du är självklart godkänd” blev jag paff och besviken. Tydligen gjordes ingen skillnad på en bra och en dålig exjobbspresentation. Nu kan jag inte garantera att personen blev godkänd på papperet också, men jag kan garantera att det var det jag hörde.
Att ta upp en sak som denna är nästan tabu. Tur att vi ska ut på apotekspraktik nu så att jag inte behöver få några arga blickar i korridoren. Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag tycker synd om de studenter som presenterade och opponerade på ett intressant, förståeligt och välgenomtänkt sätt. Deras prestationer kan inte kännas särskilt värdefulla.
En examen skall vara välförtjänt! Varför vågar inte universitet sätta ner sin fot? Varför har vi inte fler individuella inlämningar? Varför är det okej att åka snålskjuts och glida genom hela utbildningen? Är tanken att vi ska nå upp till vissa mål eller räcker det att göra ett tafatt försök? Allvarligt talat, fria hellre än fäll men våga skilja agnarna från vetet!
