Följ Svensk Farmacis nyhetsbrev

Prenumerera och få de senaste nyheterna.
Följ oss på
FacebookTwitterRSS

Tradition av återvinning i svensk farmacihistoria

4 april 2016
BLOGG: Rensad strömming som personalförmån, vackra skospännen av återvunnet silver och kaniner från labb till middag. Anders Cronlund, tidigare vice vd på Apotekarsocieteten, skriver om återvinningens nit i den svenska farmacihistorien.

Varje person i Sverige kastar 74 kilo överbliven mat per år.

Slöseriet är baksidan av välståndet. Annat gällde under stramare villkor.

Jag har just läst en berättelse från läkemedelsföretaget Vitrums tidiga år som befäster detta. Vitrums historia börjar, som så många läkemedelsföretags, på ett apotek, nämligen apoteket Nordstjärnan.

Detta låg på Drottninggatan i Stockholm vid ingången till läroverket Norra Latin i vilket jag gick i 10 år! Nordstjärnan lades ner 1971 och lokalen hyser idag i likhet med många gamla apotek en krog.

1908 flyttade Vitrum till Torsgatan 4 vid Norra Bantorget där det blev kvar till 1954 då flytten gick till ett nybygge i Hornsberg.

Vitrum är mest känt för fyra egna läkemedel: insulin, heparin, Aminosol och Intralipid. Fettet, som avlägsnades vid reningen av bukspottkörtlarna från slakthusen för extraktion av insulin, togs till vara och hydrolyserades med lut. Den såpliknande produkten användes sedan som rengöringsmedel.

För att förlänga durationen av insulin tillsattes proteinet protamin. Det senare framställdes på Torsgatan ur strömmingsmjölke, ursprungligen från inköpt strömming. Den rensade strömmingen kastades inte utan såldes till personalen.

Ytterligare ett exempel på återvinning visade ”fru Törnquist”, tidigare laboratorieassistent (= biomedicinsk analytiker) hos den nobelprisförtjänte flyktingen från Kökar (del av Ålands skärgård) Erik Jorpes. Efter bestämning av klorhalter genom fällning med silvernitrat återvann hon silvret och lät av det bland annat göra vackra skospännen.

Själv var jag en del av den beskrivna traditionen under min doktorandtid på farmakognosin i början av 1970-talet.

De diterpenderivat som extraherades ur barken på det afrikanska jätteträdet Erythrophleum suaveolens provades för sin positivt inotropa effekt på papillarmuskel från kaninhjärta.

Sedan hjärtat tagits ur och muskeln preparerats flådde den skickliga laboratorieassistenten Cilly Stolt, som också arbetat för Jorpes, kaninen som jag tog hem till middagsmat.

Mitt sista exempel på sparsamhetens filosofi är från mitt år som rådgivare i läkemedelsfrågor till hälsoministeriet i Vietnam 1985. De plastpåsar, som vi på campen slängde i soporna, togs om hand av vietnameserna, tvättades och torkades på klädstreck.

De ca 30 procent av inköpta matvaror som för närvarande i Sverige blir matavfall utgör till viss del råvara för framställning av biogas. Hanteringen är omständlig och därmed dyr och kan bara fortgå med skattesubventioner. Försök görs för att få ut andra råvaror ur avfallet.

Bäst vore givetvis att minska matslöseriet. Naturvårdsverkets första generaldirektör, Valfrid Paulsson, föreslog att elda upp soporna till fjärrvärme. Den senare är ju numera så utbyggd att sopor måste importeras från Norge.

Anders Cronlund

Skrivet av: Anders Cronlund
För Svensk Farmacis kommentarfunktion gäller lagen om elektroniska anslagstavlor. Som skribent ansvarar du själv för innehållet. Kommentarerna granskas löpande. Språket ska vara vårdat. Personangrepp och nedsättande omdömen om kön, religion, etnicitet, sexuell läggning samt helt irrelevanta eller kommersiella budskap accepteras inte. Inlägg som inte uppfyller reglerna kan komma att raderas helt eller delvis. Om du tycker att ett inlägg inte uppfyller dessa regler - anmäl gärna kommentaren till redaktionen.

Disqus-kommentarer

  • Roger

    Jorpes var en intressant person. Han deltog i finska inbördeskriget på den röda sidan och blev tvungen att fly till Sverige roendes en eka. En ovanlig start på en lysande forskarkarriär.

    Beträffande Vietnam så återvanns det mesta, som vi på camperna där kastade: läskburkar, plastflaskor, vinflaskor, tidskrifter (veks till påsar).

    Om man ser på lokaltillverkade infusionslösningar, så återanvändes gummikorkarna och försågs med en plastfilm för att stoppa läckage, efter många perforeringar

    På svenska sjukhuset i Uong Bi uppstod behov av stora mängder spolvätska efter en brandkatastrof med 20-tal allvarligt brända. Det fanns då 1990 ett kinesiskt öl, som hette Wang Li (1000 mila marschen), så dessa kasserade ölflaskor (c:a 600 ml) fick göra katastroftjänst som spolvätskebehållare.

  • Roger

    Jag kanske skulle berätta mer om branden. En pipeline med bensin hade
    läckt och folk samlade gratis bensin i kärl. men en explosion
    inträffade, när någon försökte vidga sprickan i röret för att få mer
    bensin och det dog 18 tror jag och ganska många fler skadades (kanske
    60?).

    Precis efteråt kom jag och en svensk distriktsläkare i vår gula
    folkabuss och uppmärksammade röken. Vi blev stoppade av folkmassan och
    jag satte mig i framsätet och det bars in två skadade i baksätet
    insvepta i täcken. Sedan hoppade några anhöriga in i bilen också. Det
    doftade bensin och grillat kött faktiskt och det var ganska vämjelig
    kombination. De jämrade sig: Oj sa oj hela tiden och det kunde man
    förstå med tanke på deras skador.

    Gasen i botten till Uong Bi sjukhuset. När vi kom fram så var det mörkt.
    Vi såg en lastbil med rågat kollass och några skadade i täcken ovanpå
    lasset. De anhöriga försvann utan att vi märkte det. Distriktsläkaren
    och jag hämtade en bår och bar in dem på akuten. Personalen på akuten
    ville att distriktsläkaren skulle stanna och hjälpa till där, men vi
    hade suttit på en konferens i 8 timmar med tolk och var ganska
    utmattade.

    När vi kom till Campen var det fest och middag.
    Distriktsläkaren avböjde vänligt men bestämt, eftersom det var grillad
    spädgris och dofter allt för lik de under sjuktransporten. Jag var
    mindre kräsmagad stannade på middagen, men åt bara sallad och ris.

    En
    del av de som kom till sjukhuset dog. De döda lades utanför
    sjukhusentre´n, så att anhöriga kunde hämta dem. Den vietnamesiska
    sjukhusdirektören blev förbannad för det var dålig reklam för sjukhuset
    att lägga döda i entrén.

    Sedan var det en månad senare firande av Doctors day på sjukhuset med
    bl.a sjukhusdirektörens vackra dotter, som bl.a sjöng till en orkester
    låten: Det kommunistiska partiet är vår vår. En av brännskadepatienterna
    i vit nattskjorta och vit mössa höll ett tacktal till sjukhuset för den
    utmärkta vården han fått. Händerna var bandagerade fortfarande. En
    läkare på sjukhuset hade såpvatten, som passion. Han demonstrerade för
    mig senare hur bra sterilt såpvatten var på att ta bort brännskadad hud
    på en patienternas händer. Huden lossnade mycket riktigt ganska lätt.

    När uppdraget där avslutades så var det middag med provinsens ledare och
    provinshälsobyrån. Vi blev lite överraskade när vi blev harangerade för
    vår sjuktransportinsats, när vi fick medalj.

  • Roger

    Jag kanske skulle berätta mer om branden. En pipeline med bensin hade läckt och folk samlade gratis bensin i kärl. Men en explosion inträffade, när någon försökte vidga sprickan i röret för att få mer bensin och det dog 18 tror jag och ganska många fler skadades (kanske 60?). Precis efteråt kom jag och en svensk distriktsläkare i vår gula folkabuss och uppmärksammade röken. Vi blev stoppade av folkmassan och jag satte mig i framsätet och det bars in två skadade i baksätet insvepta i täcken. Sedan hoppade några anhöriga in i bilen också. Det doftade bensin och grillat kött faktiskt och det var ganska vämjelig kombination. De jämrade sig: Oj sa oj hela tiden och det kunde man förstå med tanke på deras skador.

    Gasen i botten till Uong Bi sjukhuset. När vi kom fram så var det mörkt. Vi såg en lastbil med rågat kollass och några skadade i täcken ovanpå lasset. De anhöriga försvann utan att vi märkte det. Distriktsläkaren och jag hämtade en bår och bar in dem på akuten. Personalen på akuten ville att distriktsläkaren skulle stanna och hjälpa till där, men vi hade suttit på en konferens i 8 timmar med tolk och var ganska utmattade. När vi kom till Campen var det fest och middag. Distriktsläkaren avböjde vänligt men bestämt, eftersom det var grillad spädgris och dofter allt för lik de under sjuktransporten. Jag var mindre kräsmagad stannade på middagen, men åt bara sallad och ris. En del av de som kom till sjukhuset dog. De döda lades utanför sjukhusentre´n, så att anhöriga kunde hämta dem. Den vietnamesiska sjukhusdirektören blev förbannad för det var dålig reklam för sjukhuset att lägga döda i entrén.

    Sedan var det en månad senare firande av Doctors day på sjukhuset med bl.a sjukhusdirektörens vackra dotter, som bl.a sjöng till en orkester låten: Det kommunistiska partiet är vår vår. En av brännskadepatienterna i vit nattskjorta och vit mössa höll ett tacktal till sjukhuset för den utmärkta vården han fått. Händerna var bandagerade fortfarande. En läkare på sjukhuset hade såpvatten, som passion. Han demonstrerade för mig senare hur bra sterilt såpvatten var på att ta bort brännskadad hud på en patienternas händer. Huden lossnade mycket riktigt ganska lätt.

    När uppdraget där avslutades så var det middag med provinsens ledare och provinshälsobyrån. Vi blev lite överraskade när vi blev harangerade för vår sjuktransportinsats, när vi fick medalj.