Följ Svensk Farmacis nyhetsbrev

Prenumerera och få de senaste nyheterna.
Följ oss på
FacebookTwitterRSS

Kunskaper i farmakognosi hade kunnat hjälpa Rosling

7 juni 2018
Svensk Farmacis bloggare Anders Cronlund har läst Hans Roslings memoarer. Ett budskap från nestorn inom global hälsa var att sätta sig in i situationen för den man vill hjälpa - om man vill att hjälpen ska gå fram.

I februari 2017 avled Hans Rosling, professor i internationell hälsa. Jag hörde honom föreläsa på 1980-talet på en kurs som Apotekarsocieteten gav på uppdrag av Utrikesdepartementet för tjänstemän inom U-ländernas läkemedelsmyndigheter.

Tidigare i vår utkom hans memoarer, slutförda en knapp månad innan han avled, förträffligt redigerade av journalisten Fanny Härgestam.

Roslings största insats var att visa världen att vår bild av U-ländernas fattigdom är förlegad – minst 30 år. Världens fattiga får det allt bättre trots alla dystopiska TV-reportage.

I slutet av sitt liv träffade och föreläste Rosling för mängder av inflytelserika människor. 2015 lät han, i samband med ett föredrag i Davos, höjdarna rösta med mentometrar på tre frågor, var och en med tre svarsalternativ (rätt svar inom parentes).

1. Hur har fattigdomen utvecklats i världen de senaste 20 åren (halverats)?

2. Hur stor andel av världens ettåringar är vaccinerade mot mässling (80 procent)?

3. Hur snabbt ökar antalet nyfödda barn i världen (inte alls)?

På förstafrågan svarade 61 procent rätt och på andra och tredje drygt 20 procent, det vill säga färre än om slumpen regerat. Slumpen fördelar ju 33,3 procent på varje alternativ.

Ett annat viktigt påpekande från Rosling var att om man inte sätter sig in i situationen för den man vill hjälpa går hjälpen inte fram.

Hans erfarenheter från Mozambique på 1980-talet låg till grund för denna insikt. En far på akuten vill inte ge sin son blodtransfusion därför att i hans kultur var det pojkens morbröders ansvar att ge blod. De fick hämtas med ilfart.

En annan gång hade Rosling gipsat ihop ett benbrott fel så att foten pekade inåt. Han vill gipsa om, men den kvinnliga patienten sa nej. Hon var nöjd med att kunna stödja på foten, mata hönsen och vara med barnbarnen.

En kvinna som skulle förlösas avled. När Rosling senare besökte hennes hemby var alla tacksamma mot honom – han begrep ingenting. Att hon skulle dö var tragiskt men väntat, men att Rosling skulle sörja för hemtransport av liket till byn var oväntat omtänksamt.

Det är ingen idé att lära ett skumsynt sjukvårdsbiträde att skilja på enkla och svåra sår om vederbörande aldrig ägt ett par glasögon, eller att be en person som är analfabet att skilja på två etiketter.

Trots lång erfarenhet av andra kulturer fanns industrivärldens perspektiv kvar hos den 65-årige nestorn. 2013 var Rosling inbjuden av Afrikanska unionen att tala inför 500 afrikanska ledare. Temat för konferensen var The African Renaissance and Agenda for 2063. I sitt tal visade han det kända bubbeldiagrammet över U-ländernas välståndsutveckling och sa att han hoppades att hans barnbarn skulle komma till Afrika som turister med höghastighetståg.

Efter föreläsningen tackade den sydafrikanska delegaten Nkosazana Dlamini-Zuma, som inbjudit honom, men påpekade att detta var det gamla vanliga europeiska synsättet. ”Jag vill att mina barn kan åka norrut på era järnvägar och välkomnas som turister och bo en natt på det spännande Ishotellet. Det är vad jag kallar en vision”.

Läkartjänsten i Mozambique övergick allt mer i forskning. Första föremålet för denna var ett utbrott av benförlamning under en långvarig torrperiod. Rosling lyckades spåra orsaken till att de drabbade hade ätit alltför färsk maniok (kassavarot), en stapelvara för kolhydratintag i många afrikanska länder.

Giftiga glykosider måste först avlägsnas från rötterna, till exempel genom soltorkning, för att manioken ska bli ätbar. Bristen på mat gjorde att färsk maniok användes. Hade Rosling läst farmakognosi hade han snabbt kommit fram till detta.

Den framlidne professorn i farmakognosi Finn Sandberg lärde mig detta i slutet på 60-talet. Förhållandet var enligt Finn analogt med mjöldrygeepidemierna i Sverige, som orsakades av säd som under nödår inte fått torka tillräckligt. Lagrad säd gjorde att svampen Claviceps purpurea inte producerade de gangränframkallande ergotalkalodierna.

Anders Cronlund, disputerad i farmakognosi

Kommentera

För kommentarer och debatt kring artiklarna hänvisar vi från och med 2018-09-14 till vår Facebooksida.

För Svensk Farmacis kommentarfunktion gäller lagen om elektroniska anslagstavlor. Som skribent ansvarar du själv för innehållet. Kommentarerna granskas löpande. Språket ska vara vårdat. Personangrepp och nedsättande omdömen om kön, religion, etnicitet, sexuell läggning samt helt irrelevanta eller kommersiella budskap accepteras inte. Inlägg som inte uppfyller reglerna kan komma att raderas helt eller delvis. Om du tycker att ett inlägg inte uppfyller dessa regler - anmäl gärna kommentaren till redaktionen.

Tidigare kommentarer

2 svar till Kunskaper i farmakognosi hade kunnat hjälpa Rosling

  1. Apotekare pensionerad skriver:

    Jag har samtalat med Hans Rosling ett par timmar i slutet av 80-talet och under hans doktorandtid (kassawa). Han skötte introduktionen för ett hälsoprojekt i Vietnam, som han två år tidigare hade jobbat inom själv. När jag åkte ner till Vietnam hade jag mycket litet kläder för jag skulle köpa dem i Bangkok, men när jag kom dit var det helg och allt var stängt, så det blev inga kläder. Fick sy upp ett par beiga jeans hos en jeansskräddare i Hanoi med ett litet Levis märke och en Levis lädermärke gjort av papp. Skräddaren pekade på dessa detaljer stolt, medan jag hade uppskattat ett märke med Tailor made in Hanoi, men det anade inte skräddaren. Trots att det var ett av världens fattigaste länder hade alla skräddarsytt. Konfektion fanns knappt.

    Jag var väldigt stolt över mina jeans och visade dem för alla svenskar. Hade du med dig svensk sytråd till skräddaren frågade en svenska. Nä, sa jag överraskat och hon sa då Sömmarna kommer att spricka. Nu blev jag bekymrad för spräckta byxor i officiella sammanhang som jag oftast var i var ju inte bra. Jag blev purken på Hans Rosling, som inte sagt till mig om svensk sytråd, Men det visade sig att jeansen var ovanligt hållbara. Ett par denimjeans håller väl i 2 år, men dessa jeans höll i 20 år innan jag tvingades kassera dem för att de blev utslitna. Synd att Hans Rosling inte sydde upp sådana jeans när han jobbade där. Han hade kunnat göra stor show av det. Här är ett par denim Levis jeans som jag använt i 2 år och som är helt utslitna. Men på mig har jag nu en exakt kopia i annat tyg skräddarsydda i Hanoi. De är nästan 20 år gamla och nästan som nya Tiita! Titta! Han skulle nog vilja förbjuda det tjocka jeanstyget för att det var självdestruerande.

    Kassawa har väl använts i tusentals år i Sydamerika och i Afrika 1600-talet. De flesta borde nog känna till giftigheten eller så dör man väl. På campen i Vietnam fanns kassawafält utanför, troligen för jorden var ganska mager och passade kassawa. Personalen på campen odlade där. När jag vid 17-tiden joggade 3 km stod de med hackor och rensade ogräs (nyttig motion). Sedan efter joggingturen en simtur i poolen. Vilken lyxputte man var då. När de skördat rötterna skar de dem i tunna skivor och lät dem soltorka, så cyaniden dunstar bort. Hörde att den vietnamesiska sjukhusdirektören hade blivit lätt cyanidförgiftad en gång av kassawa, men jag hörde inte talas om andra förgiftningsfall. Men jag har för mig att tiosulfat används som antidot.

    • Apotekare pensionerad skriver:

      Egentligen borde kassawa processeras industriellt för att bli garanterat giftfri, men det kan vara svårt att realisera i praktiken i Afrika. Det bästa är väl informationsinsatser och att vården kan behandla förgiftningar med antidot.

      När jag jobbade i Vietnam fick jag brev från Apotekets AB:s om min tjänstledighet. När jag skulle returnera mitt svar kom jag på att jag kunde inte skicka brevet som vi normalt gjorde med svenskt frimärke och skickat med hemvändare som flög till Sverige. För att HK skulle slippa grubbla över svensk poststämpel, så pinnade vår hjälte med cykel till stadens postkontor. Eftersom det var första besöket där stod jag i dörren och tittade. Tvättfatet och handduken fanns för brevet skulle inte bara läsas av adressaten utan också av familj, släkt, vänner, grannar och i en by räknade alla med att få läsa brevet. En glasdisk fanns där ett 30-tal brev var utlagda. Troligen fick breven hämtas på postkontoret. Troligen fick breven hämtas på postkontoret. Men ingen portotabell fanns på väggen, som på Centrala postkontoret i Hanoi. Där läste jag att ett brev till Sovjet kostade 400 dong, Sverige 3600 dong (4-5 kr) och USA hela 8000 dong. Jag gick fram till postkassörskan och överlämnade på vietnamesiskt vis brevet – båda händerna, lätt bugning samt stora smilet. Det försvann snabbt, när portot skulle bli 36000 dong, vilket var en månadslön där. Nu började jag pruta på portot på vietnamesiska. Hon påstod att nyss hade portot höjts kraftigt. Efter 10 minuters diskussion sjönk portot till 30000 dong och då förstod jag att det var lur. Sedan krävdes 20 minuters prutning till innan vi kom fram till 3600 dong och jag kunde betala och cykla hem.

      En annan intressant sak var att ett par månader innan vi skulle åka hem stals campens bilbatteriladdare. Alla var väldigt upprörda, men efter ett par veckor upptäckte vi att en ny affär hade öppnats i stan. Den erbjöd laddning av bilbatterier. Jag och några till var till affären och snokade, men vi fick aldrig syn på själva laddaren. Men det var ju samtidigt bra att vi nu kunde ladda våra bilbatterier där.