Dåligt genomförd dosreform är ett svek mot de sjukaste

I tidigare ledare, bland annat den här, uttryckte jag oro inför konkurrensutsättningen av dos.

Maskinell dosdispensering är en komplex verksamhet med stor bäring på patientsäkerheten.

Det sammanhållna Apodos-systemet tog lång tid att bygga upp på monopoltiden och Sverige uppnådde en världsledande position.

Nu har flera landsting, bland annat Region Skåne och Västra Götalandsregionen, bytt till privata aktörer. Hur har det gått?

Jag fick häromdagen en påringning från Kajsa Sjöberg, kommunsjuksköterska i Kungsbacka, som berättade om en helt ohållbar situation.

Hennes landsting har skiftat till Apotekstjänst och hon beskrev återkommande strul med dosrullar som inte kommer i tid och felaktigt dispenserade läkemedel.

Igår blev det känt att Västra Götaland och Halland tvingats bevilja Lidingöbolaget en förskottsbetalning på 25 miljoner kronor för att säkra verksamheten.

Rapporterna från Region Skåne, som bytt till Svensk Dos, talade samma språk före sommaren: ”doskaos”. Där tillkom dessutom en förändring i form av nya utlämningsställen.

Regionen tvingades skicka egna farmaceuter till Uppsala för att säkra leveranserna. I somras slutade nya vd:n på egen begäran efter bara några månader på tjänsten.

Omregleringen av dos behöver inte vara fel i sig, men den är dåligt genomförd.

Här är några av anledningarna:

1. Det har gått för fort. Komplexiteten i omställningen har underskattats och de nya aktörerna har tvingats jobba under stor tidspress. Förutom mer förberedelsetid borde själva övergången ha tillåtits ta längre tid. Region Skånes beslut att skifta strax innan sommaren var inte så strategiskt.

2. En bättre validering av de nya aktörernas teknologi och leveranssäkerhet borde ha krävts redan från starten.

3. Landstingen har i alltför hög grad försökt pressa kostnader. Kunskapen om dostjänsten har varit för dålig hos landstingen, vilket påverkat kvaliteten på upphandlingarna. Apoteket AB skötte tidigare verksamheten på sin egen kant utan större insyn eller intresse från landstingen.

4. Den centrala samordningen av reformen har brustit. Någon huvudansvarig har aldrig utsetts (jämför OAB:s roll under ”stora” omregleringen).

Sammantaget är regeringens, SKL:s och landstingens hantering av ”dosreformen” nonchalant.

Dos svarar för ungefär 12 procent av den svenska läkemedelsmarknaden, och många av de allra äldsta och sjukaste är beroende av att få sina läkemedel den här vägen.

Regeringen satsar stort på de mest sjuka äldre, har en äldresamordnare och talar varmt om vårt ansvar för samhällets sköraste.

Men den slappa hanteringen av dosreformen är inget annat än ett stort svek mot de äldsta och sjukaste.