Koppla apotekens ersättning till kvalitet

Som vanligt en ytterst välskriven inlaga av hr Redaktören.
Men….. ”rätt riktning”? För vem? Ur facklig synvinkel är väl innebörden av ”rätt riktning´” i viss mån förståelig, men ur allmänhetens och kundernas synvinkel är rådande riktning, d.v.s. den som redaktören indirekt hävdar är ”orätt” säkert den bästa och därmed rätta. Här kan man bl a äntligen gotta sig åt betydligt bättre geografisk tillgänglighet än förut. Och eftersom det är OTC (Ex, Ha och annat krafs) som bär upp apoteken ekonomiskt, är detta ett tydligt tecken på att det är sånt majoriteten av kunderna vill ha och inte det vanliga mekaniska, farmacevtiska, upprabblandet av det som redan står skrivet på medicinetiketten. Så frågan är egentligen om en facklig organisation ska driva sina specifika yrekesintressen tvärt emot vad allmänhet och kunder i gemen efterfrågar.
”Läkemedelsnära tjänster”? ”Länk i vårdkedjan”? Jovisst, för den kundminoritet som är viliga att betala för det – tro inte att apoteken tjänar några pengar på en mycket marginell tjänsteförsäljning – och erbjud tjänsterna i direkt anslutning till läkarbesök, inte i butiker som tillhandahåller ett detaljhandelssortiment och där informationsbehovet för vissa produkter är försvinnande litet och angår ytterst få.
Jag tror det är dags för SFF att känna vart vindarna blåser och anpassa sig efter det.

Har fn kanske inte tillräckligt på fötterna för att ge mig in i en diskussion men känner mig högst tveksam till nostradamus slutsatser i den här frågan.” äntligen gotta sig åt betydligt bättre geografisk tillgänglighet än förut” Är det verkligen så mycket bättre i jämförelse med tidigare? Känns mkt tveksamt. Vet att på min lilla ort så har Apoteket AB annonserat ut för en franchisetagare, och hur länge det håller känns minst sagt svajigt. Har förstått att de gjort så på flera små orter där det endast finns 1 apotek som egentligen inte har någon lönsamhet. Att låta verksamheten då bäras av OTC (vad man nu kan kasta in i det begreppet förutom de redan nu befintliga varuområdena, ska vi sälja korv m bröd?)känns också som ett stort misslyckande för hur länge ska de apoteken då överleva? Och med vilken funktion? Är det kanske dags för automatutlämning?
Vet tyvärr inte hur man har beräknat/analyserat intjäningsmöjligheterna. Det intressanta och det enda rimliga i det fallet borde vara att man mäter rx och tillhörande kostnader. Om så inte är fallet så är ju anlysen inte mer värd än, ursäkta, dasspapper.
I det här fallet är jag helt säker på att, även om majoriteten av kunder kanske skulle föredra att hämta sina lkm så snabbt som möjligt (vilket inte är min erfarenhet), vill de ändå ha tillgång till den expertis som finns, dvs man har farmaceuter på plats. Och inom alla brancher ska ju varje uppgift bära sina egna kostnader så varför inte när det gäller apotek och läkemedel. I dagsläget så är det vad jag förstår, bara prispressningen som staten kan spara in kostnader på, och apoteken ska lösa sin lönsamhet, i huvudsak genom andra intäkter. Känns märkligt i alla fall i min värld.
Att en farmaceuts huvudsakliga uppgift främst består av ”det vanliga mekaniska, farmacevtiska, upprabblandet av det som redan står skrivet på medicinetiketten” värjer jag mig också starkt mot, både för egen del och de få kunder jag redan hunnit träffa på med min ringa erfarenhet. Väldigt många ser det som en enorm resurs och en stor trygghet att man kan hjälpa till och räta ut eventuella frågetecken de har med sig efter sitt läkarbesök. De flesta är också intresserade av fördjupad information, som man i dagsläget ej har tid att ge till varje kund. Dessa kunder är verkligen varken att förringa eller förakta utan är kanske vår viktigaste målgrupp, och så även statens. Om det även värdesattes genom en högre intjänaningsmöjlighet på rx så skulle jag tro på en högre etableringsmöjlighet, även på mindre orter. Kan man sedan utöver den intjänandemöjligheten dessutom utöka med andra saker i sortimentet så är det väl det som ska ses som guldkant på tillvaron. Tänker jag…

Intressant meningsväxling.

Först – mina åsikter är inte nödvändigtvis förbundets.

Några spridda reflektioner.

Nostradamus tar i en av sina punkter ovan upp en intressant fråga: Behöver vi egentligen apotek?

Jag är inte helt säker på det. Jag tror att läkemedelsexpertis måste finnas tillgänglig i anslutning till patienternas läkemedelsanvändning. Här är farmacevterna bäst lämpade, muntlig information via ett personligt möte svårslagen och själva utlämnandeögonblicket är förmodligen en optimal tidpunkt. Men mötet kanske i framtiden inte behöver ske på apoteket.

Som Helén är inne på tror jag att de flesta läkemedelsanvändare idag ser företeelsen apotek som bra och viktig, just på grund av läkemedelskunnandet som finns där. Men det är ju samtidigt lite jobbigt att behöva ta sig till apoteket. Det vore intressant att se attitydsundersökningar utifrån den specifika frågan ”Tycker du att apoteken behövs?”. Läkemedelskunnande finns också i vården, men i den miljön blir läkemedelsanvändningen ofta en forcerad bisak i en stressig miljö med låg tillgänglighet.

Hursomhelst, apoteken finns och lär göra så ett bra tag till. Hur ska vi då använda dem?

Jag tror som sagt på möjligheten att med hjälp av olika incitament driva apoteken i riktning mot kvalitet och läkemedel.

Nostradamus beskriver det som en ”hopplös nischfråga” – jag tycker tvärtom att det är hela branschens största överlevnadsfråga.

Det behöver inte vara otidenligt eller ”utan känsla för den riktning åt vilken marknaden är på väg”. Snarare nästa, nödvändiga steg.

Det räcker med att titta lite utanför våra gränser, på länder med större erfarenhet av liberaliserade apoteksmarknader, för att inse det.

Utvecklingen i Holland är illustrativ. Ett långvarigt, utbrett missnöje med apotekens obefintliga mervärde i vårdkedjan – apoteken hade blivit automatiserade utlämningscentraler – drev fram ett ifrågasättande av apotekens existens även från politiskt håll.

Yrkesorganisationer och sedermera politiker tog tag i frågan vilket ledde till ett hårt uppvaknande för en insomnad och hårt kommersiellt driven bransch – och säkert även för en hel del apoteksägare och farmacevter.

Nu har man ett system på plats där kvalitetsparametrar – både sådana som har med läkemedel att göra och sådana som mer allmänt handlar om servicegrad – ligger till grund för apotekens intjäning.

Ett ersättningssystem som kopplats till kvalitetsindikatorer borde kunna ge ett genomgripande lyft för apoteksmarknaden även i Sverige.

Det kan förstås inte införas över en natt och måste säkert länge vara en delmängd i ett system där en handelsmarginal är en bas.

Det är om inget händer åt det här hållet, och apoteken förvandlas till vilka butiker som helst, som de förlorar sitt existensberättigande – och börjar gräva sin egen grav. Och det sluttande planet har vi klivit ut på nu.

Omregleringen har hittills handlat mest om marknadsekonomi. Men blir apoteken godis- och hudvårdsbutiker med läkemedelsutlämning så får vi förr eller senare, som i Holland, en debatt utifrån uppfattningen att apoteken, med sin högutbildade personal, borde kunna utnyttjas bättre i ett samhällsperspektiv.

Förutsättningarna för ett politiskt uppvaknande som i Holland skulle vara bättre med en stark, enad lobby. Som presenterar möjligheter till förbättring, varför behövs farmacevter, vad kan apotek tillföra, visar på möjligheter och samhällsvärde, tar fram goda exempel från andra länder.

Är det inte nästan lite löjligt att en så liten kår som farmacevternas, trots att åren går, inte lyckas samla sina styrkor till en gemensam lobby?

Kartbilden är 2012 två jämförelsevis pyttesmå fackförbund, en ideell förening som tycks ha för stor kassa för att orka göra något särskilt offensivt, det ambitiösa men försvinnande lilla Apotekarsällskapet och en ny branschförening som åtminstone delvis talar samma språk som professionen.

Nu får det börja hända något i termer av samarbeten/samgåenden i farmacifrågorna. Sömndruckna ledningar och styrelser måste vakna upp, se den stora bilden framför den snäva, föra dialog över organisationsgränserna, inse att väldigt många intressen faktiskt är gemensamma.

Vilken politiker orkar hålla isär alla dagens farmacevtgrupperingar och vad som skiljer dem åt? Vem orkar bry sig?

Rensa ut gammalt groll! Med så splittrade och svaga stämmor som idag inbjuder ju farmacevtkåren till att bli avfärdad på den politiska nivån.

Det borde finnas förutsättningar för att samla kraft, och driva ovan nämnda frågor – och andra viktiga – inom ramen för en ny allians för farmacin.